I onsdags skulle jag ha varit till veterinären med min katt, Pepsi. Han skulle få sin årliga vaccination. Så fort kattburen togs upp från sin gömma i källaren, försvann kattskrället - och höll sig borta i massa timmar. Ingen vaccination då alltså...

Idag hade vi en ny tid för skrället att få sprutan. Denna gång hade vi låtit buren stå framme sen sist det var dax. Men tror ni det gjorde någon skillnad? Nope! Pepsi kände på sig att det var något skumt på G, och höll sig därför borta från tidiga morgonen.

När det bara var en halvtimme kvar tills veterinärstiden, började jag misströsta. Kattskrället skulle hålla sig borta, och jag skulle bli tvungen att avboka igen. Pinsamt...

Men...precis när jag ska lyfta luren och ringa för att avboka, då hörde jag plingeling ifrån en av buskarna på tomten. Där kom han...nonchalant spatserande, säkerligen helt säker på att han ännu en gång skulle slippa åka iväg och få sprutan.

Tji fick han, jag fick ta på honom, och tryckte in honom i buren! In i bilen. Och iväg.

Till en början var han mest paralyserad. Sen började han krafsa och leva rövare. Efter några tröstlösa minutrar med krafsande utbrytningsförsök, blev han åter stilla. Sen hördes ett  ledsamt mjuande...

Mellansonen sa till och med: Han låter ledsen.

Och det gjorde han verkligen. Han lät väldigt väldigt ledsen...

När han togs ut ur buren lämnade han små svettiga tassavtryck på undersökningsbänken. Veterinären berättade att rädda katter svettas genom tassarna... Och Pepsi lämnade massa våta tassavtryck. Stackarn!

Men vaccinationen gick bra, och han är numera skyddad från otäckheter, samt redo för sin "hotellvistelse" på ett kattpensionat under tiden vi är på semester.