Gul bil En gul bil.

Gul bil är en variant av billekar som är känd under eget namn. I Gul bil så gäller det att när någon ser en gul bil ska denne så snabbt som möjligt slå eller beröra en av de andra på axeln och samtidigt säga "gul bil", den deltagare som gör det snabbast har då "vunnit" omgången. Leken går sedan vidare till sin andra omgång där proceduren upprepas. Gul lek kan också lekas utan att man är bilåkande, dvs när man befinner sig gående eller dylikt.

• För att bli berättigad till ett slag mot en av de andra deltagarna måste deltagaren kunna bevisa bilens existens.
• Postbilar utesluts ur leken.
• Leken får i regel endast utföras på personbilar.
• Bilar med guldig nyans räknas inte.
• Bilen måste vara helt gul.
• Om en av deltagarna bryter mot lekens regler får han/hon ta emot tre straffslag av vardera motståndare.

I vissa fall tillkommer ytterligare regler:

• Guldfärgade bilar kan räknas på grund av de tre första bokstäverna (guld)
• Lastbilar och bussar involveras i vissa varianter av leken.
• Företagsbilar räknas i lokala fall ej!.
• Slag kan även riktas mot hela kroppen.
• Parkerade gula bilar räknas ibland ej.
• Postbilar av modellen Tjorven (bil) kan godkännas om man samtidigt ropar 'Tjorven' (väldigt ovanligt fordon varför det ofta ger 10 slag)
• Postbilar kan även ge dubbelslag i vissa lokala regioner
• Om den som blivit slagen ser en röd bil inom 2 sekunder, har den rätt att slå tillbaka.

Varje dag när jag och minstingen går till dagis, ska vi tävla i springtävling på en viss sträcka på en gångväg. Redan då vi stänger vår ytterdörr börjar taktiksnacket från sonen: "Vem tror du vinner? Jag tror jag vinner, för jag har mina specialskor på mig.."

Och ungen har rätt...han vinner, varenda eviga dag. Jag har inte en chans! Men ungen är ju dopad och använder sig av otillåtna, i min mening alltså, hjälpmedel. Eller vad sägs om laserskor, lavasprutande stoppmekanismer som han sprutar på mig och superkrafter? Försök att vinna över en femåring som är utrustad med det!! Hur lätt tror du det är, va?

Och skulle jag, mot all jävla förmodan, lyckas ta mig över målstrecket först....ja, då har jag FUSKAT, enligt en för honom helt legitim och vettig undantagsregel som bara gäller för mig.

Jag är chanslös...

Samma sak gäller när vi leker "gul bil". Reglerna är, från början alltså, dessa: Man ser en gul bil, man skriker GUL BIL och daskar (lätt) till den man tävlar emot. Och får en poäng per bil.

Dessa regler gäller inte för mig, för om jag ser en gul bil och gör enligt regelboken, då får jag MINUSPOÄNG! Varför? Jo....det stod en blå bil brevid. Eller så hade jag inte hoppat över lavafloden femtio meter bort...

Och om jag för en gång skull får tillgodoräkna mig mitt gul bil-poäng, då får jag EN poäng. När sonen skrikit GUL BIL, då får han, minst, 3000 poäng.

Som sagt...jag är chanslös.

Idag ska vi gå på tivoli, eller tiovli som sonen säger.... Känner inte ett dugg för det, det kan jag lova. Det är kallt och grått ute, och jag tycker att sådana där kringresande tivolin är rena reklamen för olyckor. Jag menar...hur säkert kan det vara med karuseller och annat junk som packas upp och ner 2ggr/veckan? Vad är det som säger att en skruv inte försvinner vid varje nedpackning.....en skruv blir till slut många skruvar.

MEN...om man bor i en liten, händelsfattig, stad som vi gör - då måste man på något vis passa på när det händer något, för man vet aldrig när nästa stora begivenhet kommer att inträffa.

Så....vi ska alltså på tivoli idag. Och den familjehappening det först var i planeringstadiet, har plötsligt förvandlats till en happening för fler barn än våra fyra. Tro inte att det räcker med att jag ska släpas dit av mina egna fyra kids, nope.....dotter har givetvis lovat bästa kompisen att följa med, och iom det, även kompisens "kille". Så i skrivande stund, ska jag på tivoli med 6 barn....men det är ett par timmar tills vi ska gå....vem vet, jag kanske står där med 10 barn till slut.

Det är konstigt...men det är ofta så, att dotterns kompisars föräldrar inte orkar ta sig för att göra saker, och därmed lämpar över ansvaret på mig och Mannen....och inte ens kan de slå oss en signal och fråga om det är okej att deras avkomma följer med och att vi ska ansvaret för henne/honom. Det kanske inte alls är säkert att jag tycker att det är störtlustigt att ha ansvar för en hel drös med andras kids. Men...jaja, det är väl inte så stor skillnad på 4 och 6 barn.

Jag får väl muntra upp själv med en sockervadd i kylan, för åka några grejor, det vägrar jag att göra....

Så satt jag där i bilen med min överdimensionella godispåse. Mannen rattade bilen vant och fint, tog kurvorna varsamt och gjorde bilfärden till en mental vilopaus. Färden gick ut mot havet....

...då plötsligt mobilens Petter-signal sabbar tystnaden. Det visade sig vara "hon på fel sida av spåret" - som stod med bebis och sambo på vår tomt. Kaffesugna var dom efter en långpromenad.

Mannen vände bilen och vi färdades, i all hast, mot hemmet.

Där stod dom....bästaste väninnan och hennes sambo. Eller dom stod banne mig inte....de röjde runt på tomten, under stoj och stim - spelade bandy. Så söta de små liven var då dom bråkade om vem som var bäst.... ;-) Jag hejjade, för vänskapens lugns skull, på väninnan...som mycket lägligt hade snott åt sig en bandyklubba i normal vuxenstorlek, medans den stackars sambon (190 cm lång), sprang omkring dubbelvikt med en miniatyrklubba, lagom för en 3-åring. Vem som vann....det fick jag aldrig reda på.

Överglad av att se dom, det var så länge sedan sist....men med en magkatarrskänsla i magen pga mitt hems totala kaos. De senaste 3-4 veckorna har det pågått en renovering i vårt hem. En renovering som inte ser sin ände än idag.... Mannen och jag har bott i vardagsrummet, alltmedan vårt sovrum håller på att förvandlas till ett rum att vara stolt över. Men....mitt hem lämpade sig absolut inte för besök.

Tack och lov sov den besökande bebisen väldigt gott i sin vagn, så piffigt nog kunde jag erbjuda en kopp kaffe ute i vårsolen - och låtsas som om detta skulle ske för att vi inte skulle släpa in det lilla knyttet och väcka honom. En perfekt lögn....som jag inte lurade någon med. Haha!

Trevligt att träffa dom var det iaf....

Ring, ring, ring...

Masar mig sakta fram till telefonen, alldeles säker på att det inte är till mig i alla fall. Men ack så fel jag hade!

- Ja, det är Agnes.

- Hej Agnes. Det är Daniel.

Vilken jävla Daniel??

- Jag sitter här med en gammal VT (lokaltidningen). Och då fick jag syn på dig.... Så, jag ville bara ringa.

- Okej.....? Så....roligt? Men vad vill du då...Daniel?

Är mitt telefonnummer ens med i telefonkatalogen? KÄNNER jag denna...Daniel?

- Tror du på Gud, Agnes?

- Ööh....va? Gud? Nja...alltså....jo, det gör jag väl. Men jag är ju inte bokstavstroende.

- Men det är jag, Agnes.

Hmm.....är det en värvningskampanj från kyrkan?

-Jag såg att du studerar, Agnes. Det har jag också gjort, men det var ett par år sedan....när jag var åttio år.

- Säger du det...spännande.

Senil? En senil, ex-studerande religiös man, i min lur?

- Jag ville bara ringa och säga att du är en vacker kvinna, Agnes.

- Hoppla....ööh....tack?

- Men det hör du väl alldeles för ofta?

-Nä, det kan jag inte påstå... Mannen säger ju det förstås ibland....på fredagar...typ.

Skoj! En beundrare.... En drygt åttioårig, religiös beundrare. Jag har nog tappat glanskraften.... Skoj.....?

- Nä du, Agnes. Jag hoppas Gud är med dig. Hej då!

- Hej då...Daniel?

Veckans, i särklass, skummaste telefonsamtal.

Hur kommer det sig att dessa hemska saker kommer ut ur min mun?

"Sluta slå lillebror - annars kanske vi inte åker och köper den där cykeln till dig!"

"Men lyssna då!! Nähäää...gör inte det då, men då tror jag att vi struntar i att köpa lördagsgodis idag"

"Om man inte borstar tänderna, kan tänderna ruttna och ramla ur munnen - och då kan man VERKLIGEN inte äta godis på lördag!"

"Kom nu så ska vi gå. Men KOM NU DÅ!! Om du inte kommer nu, så åker vi utan dig!"

Men för i helvete, Agnes!! Ren och skär skrämselpropaganda....är det min uppfostringsmetod? Tänk om min man skulle säga likadant till mig...

"Nu vill inte jag kolla mer på IKEA....om du inte kommer nu, så åker jag hem utan dig!"

"Om du inte slutar gnälla nu, kommer du inte få den där bärbara datorn som du behöver till plugget!"

"Om du inte tar bort sminket innan du går och lägger sig, kommer ditt ansikte skrumpna ihop och du kommer aldrig mer vara attraktiv för mig....SYND va?"

Herrejävlar....hade Mannen sagt så, då hade skilsmässan varit ett faktum rätt fort. Stackars mina barn....de kan inte ens skilja sig från mig. De är helt utlämnade till min "godhet" och mitt maktmissbruk.

Gaaah.....vem är jag egentligen?  En Djingis Kahn, förklädd till mamma?

*identitetskris*

Så ligger man i godan ro i soffan och glor på tv igår kväll.... Vad ser man när man tittar ut?

S N Ö!!

Why? Jag menar....hur nödvändigt var det nu då? Inte alls om man frågar mig...men det är det ju ingen som gör - som vanligt.

Upplever en stor ynkedom i min tillvaro just nu....ja, det är givetvis jag som står för ynkedomen. Jag allmänt grinig, irriterad, ynklig, emlig och jävlig. Om inte ens jag kan tycka om mig i min nuvarande själsliga (o)balans - vem ska då göra det?

Ynk, ynk...

Idag var jag, Mannen och dotter och hälsade på, vad vi hoppas på att det ska bli, dotterns nya skola. De ska nämligen starta upp en friskola med högstadium här i staden, nu i höst - vilket kommer som en skänk från ovan, då vi har gruvat oss inför högstadiestarten. Tyvärr är det så att de två existerande högstadieskolorna i staden, har oerhört dåligt rykte. det är mycket bråk, stor omsättning på lärare, undermåliga undervisningsresultat, mobbing och jäkligt illa på alla sätt och vis. Inte en miljö jag med lätthet kan släppa iväg min kära dotter till alltså...

Men så för ett par veckor sedan fick vi en informationshäfte om en blivande friskola här i staden... Kanon! Var alltså där och lyssande på vad lärarna kunde erbjuda oss och dottern. Och det visade sig att det var på ett ungefär allt det som vi har saknat i sonens skolgång. Inte mycket att tveka över mao...vi har anmält intresse, och hoppas nu att de kommer att få ett tillräckligt elevunderlag för att verkligen kunna starta nu i höst.

Lokaltidnignen var på plats, och givetvis stolpade de fram til lmig och intervjuade mig om mina tankar kring friskolan. Haha! Står det "intervjua mig gärna, och ta en massa bilder tack!", på min panna? Andra gången detta sker på mindre än en månad... Elizabet, en annan förälder från dotterns klass, sa dock efter intervjun att jag borde arbeta som "spokeswoman" på heltid. Haha!

Ikväll ska jag och Mannen på bio - äntligen! Vi ska se på "Män som hatar kvinnor". Mina förväntningar är höga efter att ha läst böckerna, vi får väl se om det kommer att införlivas.