Jobb imorgon... Delade känslor måste jag erkänna. Har en magkänsla som säger mig att det inte kommer att bli helt friktionsfritt. Förhoppningsvis är det bara magsåret som spökar i magen, och inte  intuitionen....

   Får slänga i mig lite Omeprazol, och hoppas på det bästa.

Nya friska tag!

    Om jag, som mamma, skulle välja att ta en "paus" från mitt föräldraskap i 6 ÅR - då vore min resa tillbaka till moderskapet kantat med stora problem. Det finns inte en chans att min frånvaro under alla dessa år, skulle gå obemärkt förbi.

   Hade jag, dessutom, efter dessa sex år av total frånvaro, inte klarat av att upprätthålla kontakten med mitt barn på ett vettigt och givade vis, utan försvunnit igen under drygt 1½ år - hade jag, en gång för alla, skrivit under min egen dödsdom som mor.

   Att ha träffat sitt biologiska barn totalt 7 ggr på 9 år, trots att kontakten har uppmuntrats av den andre föräldern....det är inget att skryta över. Inte heller kan man skryta över att dessa 7 ggr, varit fördelade på följande vis: efter sex års total frånvaro (där man inte ens har velat SE barnet, utan valt bort den delen av livet redan INNAN barnet fötts) träffa barnet 4 ggr under loppet av sex månader, sedan 3 ggr under följande 12 månader...och därefter INGENTING.

   Inte ett telefonsamtal, inte ett brev eller kort.....TOTAL tystnad i 1 år och 8 månader.... Det är strongt. Eller.....?

   Hade jag som mamma agerat på detta vis, hade jag förverkat min rätt som förälder - det är en sak som är säker. Men om en biologisk far gör på samma vis, då går plötsligt samhället in och hjälper honom, den dagen han återigen fått för sig att det "vore ju lite sjysst att contecta med ungen".

   Det finns ingen som helst hänsyn att ta gällande barnet och hans familj.... Den psykologiska pappan, den enda pappa barnet känner till, som fostrat barnet sedan dag 1, är rättslös och maktlös, utlämnad till biologin och det svenska rättsväsendet. Inte heller att barnet mått apa pga bions intåg och uttåg, och varit tvungen att gå hos BUP pga detta, är något som tas hänsyn till. Nej, varför skulle man? Det är ju bara ett barn det handlar om....

   Det är ju rent löjligt att en man kan välja sitt föräldraskap på det här viset, OCH finna stöd för det i den svenska sociallagen. Det finns ingen möjlighet att straffa ut sig själv som pappa i det svenska samhället....dock är det lätt att göra det som mamma, ty om hon nu skulle (med hänsyn till barnets mående och väl) säga nej till ett umgänge med bion, då kan hon förlora vårdnaden om barnet. Jo...det är ju rimligt. Eller....?

   I världens mest jämlika land glöms barnen bort, till förmån för män som inte klarar av vuxenlivets åtaganden på egen hand. Det är sorgligt....och så fel. Är du man, och far, då kan du i princip komma och gå i dina barns liv. Du kan bete dig som ett svin, prioritera åt helvete och göra dina barn illa - du är fortfarande en individ som FÖRTJÄNAR föräldraskapets fördelar, men du kan absolut välja bort dess skyldigheter, dessa gäller bara oss kvinnor...

   Ibland undrar jag om vissa utbrott som en av de mindre sönerna får, är normala.... De är så gränslösa, hysteriska och gör honom okontaktbar. det är som om han försvinner in i sig själv - till en plats där vansinnet huserar, och han är underkastad dess makt.

   Sedan påminns jag om att detta är fas i barns utveckling....det kallas trotsåldern - och det är helvetet på jorden.

   Hämtade ut mitt körkort idag....det är jättefint.

Det finaste körkort jag någonsin sett - jag lovar!

   Det står en grafitgrå skönhet ute på uppfarten....hon heter Toyota Aygo och är bara 3 år. Och hon är min!

Son3:  Varför heter jag E?

Jag:  Det var det finaste namnet vi kom på.

Son3: När jag blir stor, kan jag välja nytt namn då?

Jag:  Om du verkligen vill byta namn då, så kan du göra det....

Son3: Bra! Då ska jag byta namn till Spiderman.

Jahapp....jag är alltså en stolt mamma till Spiderman. Rätt.....otippat.