Har en bekant som alltid sagt sig gilla stora, lite vilda och farliga, hundar. Och det stämmer på något vis in på hennes personlighet, hon måste få lite motstånd...något att jobba med.

Så skaffade hon sig en stor fin hund, som verkligen bjöd på motsånd. Och man såg hennes frustration över att inte riktigt kunna bossa över hunden, men samtidigt en stolthet över hundens självständighet.

Men nu har hennes vilda vackra hund, förvandlas till en kuvad knähund... Efter en idogt arbete har hon arbetat bort det vilda och farliga, det intressanta....kvar finns det bara en stor, till utseendet lite farlig...knähund.

Varför ta bort hundens individualism? Sorgligt...

Själv är jag inte alls mycket för knähundr, blir mest irriterad på dom. De är bara bjäbbiga när de har sin ägare med sig, men är ena riktiga fjompar när de är ensamma...

Men den stora frågan är ju varför man skaffar sig en stor fin lite ball hund, för att sedan kuva den till att bli en knähund? Vad är meningen?

Läser en kurs om fundamentalism och våld, mot Umeå universitet, denna sommar - otroligt intressant ämne. Spännande att läsa om något som är så pass aktuellt.

Dock har jag lite svårt med undervisnngsmetoderna.... Jag ska sitta och höra på inspelade föreläsningar på nätet.

Alla ni som någon gång har lyssnat på en cd-bok, förstår nog problematiken med denna form av undervisning. Man blir ju så sömnig av en monoton röst som mal på i timmer efter timme.... ;-)

Svårighetern med att hålla mig vaken, driver mig till att spela ett hjärndött "bubbel-spel" på www.pajen.se

Allt för att inte somna...