Jaha...då ska visst mamsen och papsen få sig ett helt eget kapitel.

   Mina föräldrar heter B och U, och de träffades då min mamma arbetade på en hamburgerrestaurang i centrala Stockholm. Hon var en vacker ung kvinna, som ständigt uppvaktades av de manliga gästerna. Restaurangen stängde klockan 1 på natten, och då och då erbjöd sig någon ung man att bistå med bilskjuts hem till de södra förorterna.

   Just denna kväll hade inte mindre än tre unga friare erbjudit sig att stå utanför B´s arbetsplats vid 1-tiden på natten. B hade tackat "Ja tack" till alla tre; "Alltid är det väl NÅGON av dem som dyker upp!"

   Klockan 1 kliver B ut på gatan, och vad ser hon? TRE unga män, med tre varma bilar.... Så vad gör en kvinna i den situationen? Jo, hon kliver in i den bil som är tjusigast. Och i Pontiacen satt ingen mindre än U....

   De gifte sig 1966 (om jag inte missminner mig), och året därpå föddes min äldsta syster L. Tre år senare föddes syster T, och ytterligare fyra år senare föddes jag.

   B och U var gifta fram till 1981.... Därefter bodde jag och syrrorna hos mamma, pappa träffade vi på sin höjd varannan helg.

   Jag måste, tyvärr, erkänna att jag inte har några som helst minnen av att mina föräldrar har bott ihop - trots att jag var 6-7 år då de skildes. Detta kan med all säkerhet förklaras med att mamma arbetade hemma, som dagmamma, medans pappa arbetade som resande försäljare och var borta hela veckorna.

   Under mina tonår var min relation med mamma väldigt knackig....och än idag är vår relation som en balansgång på slak lina. Jag önskar att jag stod mamma närmare, och jag tror att vi både två verkligen försöker göra allt för att vi ska få en mer stabil relation. Under många år saknade jag min mammas närvaro i mitt liv, och det gjorde mig stundtals rätt bitter. Men som sagt...vi jobbar på det - och vi få det att fungera idag.

   Min far har jag dock alltid stått nära. Vi har haft ett hetsigt förhållande, där vi har bråkat och stökat...men även stöttat och skrattat. Man kan nog säga att jag har varit "pappas flicka" i mångt och mycket. Idag träffas vi inte så ofta, vilket jag kan sakna.

   På det hela taget önskar jag att mina föräldrar ville vara mer delaktiga och närvarande i mitt, och min familjs, liv..... Mina barn känner knappt sina morföräldrar. Och det är rätt sorgligt, för de (mamma och pappa) går miste om världens finaste ungar.

    Trots den skraltiga relationen till mamsen och papsen, så älskar jag dem och är tacksam för att de har bidragit till att göra mig till den människa jag idag är.

Så där....slut för idag.

Dax att ta en walk down memory lane....

   Året var 1991, och jag skulle fylla 17 år.

Jag hade, tillsammans med min kompis Madde, hamnat på McDonalds vid Medborgarplatsen efter en misslyckad utgång på Galaxy. Vid bordet satt det tre killar, som alla såg blåslagna och livsfarliga ut.

   Killarna började prata med oss, framför allt den killen som såg mest misshandlad ut. Madde väste till mig att ignorera killarna....men jag lyssnade inte - mina ögon hade fastnat på killen med det sargade ansiktet och mörka lockarna.

   Det visade sig att det inte var ett gäng med massmördare som satt vid bordet intill, men väl tre lagkamrater i ett rugbylag, som kom direkt från en match....därav blåmärkena.

   Vi blev sittande länge, mot Maddes vilja, och när vi lämnade hamburgerhaket hade jag en lapp med ett namn och ett telefonnummer på.

   Jag samlade mod under hela nästkommande dag, innan jag vågade ringa till Tobbe. Gud så nervös jag var! Vi bestämde att vi skulle ses dagen efter.

   Vi möttes på Östermalmstorg....och jag minns att han hade en grön halsduk och bar på ett stort paraply. Jag fick en varm kram och mina knän darrade.... Vi gick på en lång promenad, och sen bjöd Tobbe mig på bio - Black Jack, och jag höll på att dö av genans då scenen med bilkn***et dök upp på filmduken. *s*

   Tobbe bjöd mig på middag dagen efter...eller middag? Han slängde fram en påse med BBQ-chips och till det drack vi C-vitaminbrusdryck. Sen hånglade vi.....oj, vad vi hånglade.

   Under ett par intensiva veckor hängde vi ihop, och jag var i sjunde himlen. Jag var så kär! Och jag tror att Tobbe åtminstone var lite kär i mig, även om han inte riktigt kunde stå för det inför sina kompisar. Hans kompisar var på honom om min ålder, knappt 17 år. Tobbe själv var ju 24.

   Till slut gjorde han slut med mig, och min hela värld föll i bitar.

   Dock fortsatte vi att hålla kontakten med varandra under ett par års tid. Vi kunde ligga och prata i timtals i telefonen, om allt - stort som smått. Vi träffades EN gång till, ett par år senare, efter att det tog slut....och det pirrade fortfarande i min mage när jag såg honom.

   Våra vägar gick åt skilda håll efter ett par år, och vi tappade bort varandra. Men mina tankar har mer än en gång vandrat iväg åt Tobbes håll under åren som gått....

 Vem är det som gömmer sig bakom Dummans blogg, vem är Agnes?

Låt mig presentera mig själv. 

• Jag heter något rätt snarlikt Agnes, men kallas i vissa kretsar för Agnes - men de allra flesta kalalr mig vid mitt dopnamn. När jag var yngre ville jag heta något i stil med Jenny, Maria, Anna eller (favoritnamnet då) Carina. Idag har jag vuxit i mitt namn och är nöjd med det.
• 1974 föddes jag på Södersjukhuset i Stockholm
• Yngst i en syskonskara på tre
• Uppväxt i stockholmsförorten Farsta
• Mina föräldrar skilde sig när jag var 6 år, bodde efter det med systrar och mamma
• Åkte på kollo, Strandhem, under 8 somrar
• Gick Livsmedelsteknisk linje på gymnasiet, och är utbildad bagare. Har dock aldrig arbetet som det.
• Blev mamma till Son1 strax innan min 19-årsdag
• Hankade mig fram på diverse arbeten inom barnomsorgen under ett antal år
• Fick Dottern när jag var 22 år
• Träffade Mannen 1996
• Son2 föddes 2001
• Flyttade till Västervik 2003, samma år föddes Son3
• Började läsa på Komvux 2005, fick strålande betyg!
• 26 augusti 2006 gifte vi oss, i en utomhuskyrka med släkten närvarande. Efteråt hade vi kräftskiva.
• 28 augusti 2006 började på Socialpedagogiska programmet vid Högskolan Väst
• Köpte hus 2007
• Färdig socialpedagog januari 2010, och började direkt arbeta på en resurskola för högstadieelever.
• Tog körkort 28 juli 2010, och köpte mig direkt en egen bil - med rosa rattmuff!
• Börjar nytt jobb nu i januari 2011

Dessutom är det här jag:

• Älskar att kolla på film
• Tycker att mat är boten på allt; nedstämdhet, stress, ilska, tristess osv. Dessutom funkar mat att fira med, umgås kring och prata om.
• Kolhydratjunkie
• Använder ordet "piffigt" alldeles för ofta
• Pendlar mellan att dricka litervis med kaffe och te varje dag
• Behöver 5 kuddar för att sova gott om natten
• Hatar egentligen julen, men maskerar det genom att fixa X-mas overload varje år
• Är periodare på böcker, och kan under en läsperiod plöja igenom 3-4 böcker i veckan - fler om jag är ledig
• Dricker ingen form av alkohol
• Älskar att lösa korsord
• Köper massor med lösgodis, bara för att jag tycker om känslan av att plocka ihop den perfekta blandningen. Dock är det inte alltid jag som äter upp godiset
• Hatar att frysa, ser därför ut som en uteliggare hemma; stora koftor, raggsockor, halsduk och fårskinnstofflor.

Tja, det var väl en snabbversion av mig.

1:a advent idag.

Huset är inbäddat i ett mjukt, tjockt lager av snö.

Hemmet är julpyntat.

Senare idag ska vi baka lussekatter.

Och sen blir det glögg, nybakta smörtunga lussekatter och pepparkakor.

Det finns helt klart vissa fördelar med vintern och den stundande julen.

Jag är seg på att uppdatera bloggen just nu. Beklagade mig inför en bekant om det. Fick då denna chica lista skickad till mig, och en liten rad om att det kanske är vad som behövs för att mer eller mindre "tvinga mig" att uppdatera mer frekvent. Ja, vad tusan... Det kan väl värt ett försök. Har sett listan hos ett par bloggare, och tyckt att det varit lite småkul att läsa.... Så vad f_n, jag testar.

Här är listan:

Jag startar imorgon....och så får vi se hur långt jag tar mig på listan. *s* 

Idag är det den internationella (?) köpfria dagen, dvs 24 timmar utan att handla något - för att protestera mot konsumtionssamhället.

Det hakade jag på. Tänkte bättre på karman lite....

Höll dock på att sumpa det nyss.

"Jag drar iväg till Willys med M!" hojtade Son1.

"Kanon! Köper du sånna där godisar till mig då?" svarade jag glatt.

"Sure...inga problem."

På väg ut mot köket och den stinna plånboken kommer jag på mitt misstag. 24 timmar utan konsumtion var det ju....

Blev inget godis för mig ikväll....

Dock kommer jag ägna en stund åt att surfa runt och planera en del konsumtion inom en snar framtid.... Suktar efter ny mobil, en Fjällräven-jacka och en rosa mini-PC.

Jag är en dålig människa....ty jag tycker att konsumtion kan vara rätt så....underbart!!!

   Min sjuåring gillar ätt klä ut sig till olika superhjältar.

Och det är ju okej - för han är 7 år.

Ser nu på TV en direktsändning från Si/Fi-mässan i Sthlm.

Där är det oxå folk som klär ut sig.

Men dom är inte sju år....

Dom är vuxna.

Känns inte helt...okej.

Får sånna killar någonsin ligga, undrar jag stilla....

   Var på utvecklingssamtal med Dottern i måndags....har varit upprörd sen dess.

   Hur kommer det sig att en elev med stora svårigheter i ett ämne, matematik i detta fall, inte erbjuds hjälp att klara av de mål som är uppsatta?

   Hur är det möjligt att det går snudd på tre hela terminer innan skolan höjer varningsflagg?

   Hur är det möjligt att läraren i ämnet, uttryckt att de prov Dottern gjort i ämnet, ser "Bra ut"?

   Och VARFÖR verkar ingen jävel ta oss på allvar när vi påtalat Dotterns svårigheter i matematiken? Detta har vi gjort sedan årskurs 1....jag skojar INTE - årskurs 1!!!!

   Det hon kan i matematik har hennes pappa lärt henne, skolans lärare har bara förvirrat henne och skickat hem henne för att gråta över böckerna - för det är tydligen inte deras ansvar att se till att alla deras elever når måluppfyllelsen.

   Så där satt vi i måndags, och Dottern fick IG-varning i matematik. Hon började gråta och jag blev mest arg och frustrerad. När jag frågade om deras åtgärdsplan, visade det sig att det har de ingen.... När jag  sedan frågade vilka moment i matematiken som Dottern har svårt för, visade det sig att de inte hade ngn större koll på det.

   Skamligt!

   Fick dem iaf att gå med på att ta fram nationella proven för årskurs fem, för att scanna av Dotterns kunskaper även på den nivån.

   Känns lite pissigt att få reda på detta NU, då vi faktiskt har haft 3 utvecklingssamtal innan där de inte på något vis har påtalat problemet.

   Undrar om de ens bemödat sig med att kolla av kunskapsnivåerna hos Dottern tidigare.... Nu har de ju blivit tvungna, iom att det är dags för första terminsbetyget. Ett terminsbetyg som Dottern alltså får IG i matematik på.

   Blir så upprörd! Inte över Dotterns svårigheter i ämnet, men över skolans lama inställning till lärande.

   Hoppas att de tar det här på allvar nu, och möjliggör att Dottern kommer att ha ett slutbetyg i nian.