Son3 är inte förtjust i läkare...inte alls. Han är livrädd för dom. Blev inte bättre efter händelsen i somras, då de misstänkte att han hade diabetes och han fick genomgå en mängd olika undersökningar med massa stick i fingret....

   Imorgon är det dax för honom att få sin vaccination mot svininfluensan...ngt som vi, jag och Mannen, valt att tala väldigt tyst om, allt för att Son3 inte skulle arbeta upp en total hysteri flera dagar i förväg. Tanken var att vi skulle hämta honom imorgon på fritids och då tala om att vi skulle iväg och få sprutan - så att hans skräck fick råda i kroppen så kort tid som möjligt.

   Men...idag vid middagen utbrister Son2:

"Imorgon ska du få din spruta!"

   Paniken i Son3´s ögon gick inte att ta miste på....stackarn bröt ihop fullständigt, och det tog en stund att få honom lugn igen. Vi mutade med pizza, film och en ny actionfigur. Han köpte det motvilligt.... Dock befarar jag att paniken återkommer så fort han ska gå och sova, och ligger och tänker på det hemska som ska ske imorgon.

   Det blir ett långt halvt dygn, tills allt detta ligger bakom Son3. Jag tycker synd om honom....inte lätt att vara rädd. Och vara tvungen att göra något som man är livrädd för. Och det är inte lätt att vara förälder då man måste utsätta sina barn för det de är mest rädd för.... Usch!

   Har satt upp renoveringsgips på väggarna i vardagsrummet....så just nu känns det som om jag sitter i en megastor kartong.  Inte helt mysigt.... På söndag har vi, förhoppningsvis, fått färg på väggarna och kartongkänslan färsvunnit.

   Det är roligt att få det fint hemma, men vägen dit.....den är inte helt underbar. Det är rörigt, dammigt och.... kartonglikt.

   Sent igår kväll började min mobil ringa - Makaronimannen. Iddes inte svara....låtsades missa det. Men det gick mig inte direkt obemärkt förbi...kunde inte sova sen. Förmodligen var samtalet bara en miss, då han inte lämnade ett meddelande....det blir lätt så när man ligger som nummer 1 i folks kontaktlista - man blir uppringd av misstag när folk glömt att låsa knapparna.

   Det är märkligt med Makaronimannen... Han är grymt trevlig, lättsam och ganska kul. Men jag klarar inte av att umgås eller prata med honom, det är för jobbigt på något sätt. Han är ett passerat kapitel, en rest från det förflutna.... Jag växlar mellan att tycka det är okej när han söker kontakt, för det har han ju en viss rättighet att göra, till att vilja dra till en örfil på honom och avkräva en ursäkt. Men jag jag gör inget av det....jag försöker undvika honom.

   Det värsta i hela situationen är att JAG är den som tassar på tå, och tar hänsyn och beter mig.... Försöker pusha honom att göra det rätta, och låtsas vara intresserad av hans liv som det ser ut idag. Varenda ansträngning att göra honom involverad, påminner mig bara om hans bortavaro under lång tid. Ett litet....tack? Skulle det vara för mycket begärt? Jag tog hänsyn då, och jag tar hänsyn nu... Jag bär upp hans misstag och maskerar dem, så att hans anseende inte skall skadas. Varför? Till vilken nytta?

   Jag vet varför jag gör det....varför jag måste göra det - men det kostar på.