För drygt 2 år sedan blev jag med katt.... Jag måste erkänna att kattskrället var en muta till Dottern, och det funkade - Dottern fortsatte älska mig och jag fick ngt mindre dåligt samvete. Något jag dock inte tänkte överdrivet mycket på då jag bar hem den lilla svarta hårbollen - var att katter lever i typ.....20 år! På så sätt blir kattskrället en dyrköpt muta....blir mycket mat, försäkringar och veterinärbesök under 20 år. Nästa muta får bli en hamster eller en guppi.... *nickar förståndigt*

   Jag kan så här i efterhand konstatera att kattinförskaffandet inte var genomtänkt för fem öre, men att katten (trots allt) passar in i vår familj. Till och med Mannen anser Pepsi vara en fullvärdig medlem i vår klan....och deet är inte dåligt, för Mannen avskyr katter. *s*

   Dock har jag på senaste tiden börjat inse att hårbollen måste ha någon form av ätstörning.... Så fort jag rör mig mot köket, springer han dit och jaaaaaaaaaaaaaaaamar. Han vill ha mat - igen! Spelar ingen roll att något av de fyra barnen har baxat upp en ansenlig mängd mat till honom för en kvart sen....för den är slut, och han vill ha mer. Fattar inte hur mycket mat det får plats i skrället....

   Ännu mer överraskande är att denna tunga och plufsiga katt lyckas sno åt sig både fåglar, möss och ekorrar.... Det är ungefär som om en sumobrottare skulle springa ett marathonlopp.... Amazing!!!

Tjock och go katt....och tjock.