Dottern lånade mina fårskinnstofflor och floffade runt i dem...

Floff, floff...has....haaaaaaaaaaaaas.....floff, floff....haaaaaaaaas....has......floff, floff......

Plötsligt utbrister hon överlyckligt:

"Jag låter precis som du, mamma, när du går omkring här hemma. Vad MYSIGT!!"

My God....jag måste vara ett under av sexighet! Poor little Mannen!

   Tidigare då jag blev taskigt behandlad, kunde jag bara beskriva känslan av att bli utsatt. Nu, efter drygt 3 års studier, kan jag benämna händelserna med vackra termer.

   Passande nog har jag just tragglat mig igenom en bok om avvikandets sociologi, som behandlar stämplingsteorin....vilken gör gällande att det är kollektivet som avgör när ngt är avvikande. Och precis så är det i mitt fall.....ett tätt slutet kollektiv har bedömt mig som avvikande, och iom den stämplingen anser de att de kan behandla mig hur fan som helst...

Men vet ni vad....

 Hur många fina och akademiska termer jag än slänger mig med, blir jag jävligt illa behandlad!

   Det "roliga" i det hela är att det fördömande kollektivet som satt sig till doms över min person, själva är att anses som en subgrupp, som inte på något vis faller inom ramen för normalitetsbegreppet. Dock väljer jag att acceptera deras särställning som subgrupp....och respektera deras, ibland, osociala beteende. Det enda jag begär tillbaka är åtminstone ngn form av vanligt jävla hyfs!

Tack och hej, det var allt från mig!