Idag ska vi gå på tivoli, eller tiovli som sonen säger.... Känner inte ett dugg för det, det kan jag lova. Det är kallt och grått ute, och jag tycker att sådana där kringresande tivolin är rena reklamen för olyckor. Jag menar...hur säkert kan det vara med karuseller och annat junk som packas upp och ner 2ggr/veckan? Vad är det som säger att en skruv inte försvinner vid varje nedpackning.....en skruv blir till slut många skruvar.

MEN...om man bor i en liten, händelsfattig, stad som vi gör - då måste man på något vis passa på när det händer något, för man vet aldrig när nästa stora begivenhet kommer att inträffa.

Så....vi ska alltså på tivoli idag. Och den familjehappening det först var i planeringstadiet, har plötsligt förvandlats till en happening för fler barn än våra fyra. Tro inte att det räcker med att jag ska släpas dit av mina egna fyra kids, nope.....dotter har givetvis lovat bästa kompisen att följa med, och iom det, även kompisens "kille". Så i skrivande stund, ska jag på tivoli med 6 barn....men det är ett par timmar tills vi ska gå....vem vet, jag kanske står där med 10 barn till slut.

Det är konstigt...men det är ofta så, att dotterns kompisars föräldrar inte orkar ta sig för att göra saker, och därmed lämpar över ansvaret på mig och Mannen....och inte ens kan de slå oss en signal och fråga om det är okej att deras avkomma följer med och att vi ska ansvaret för henne/honom. Det kanske inte alls är säkert att jag tycker att det är störtlustigt att ha ansvar för en hel drös med andras kids. Men...jaja, det är väl inte så stor skillnad på 4 och 6 barn.

Jag får väl muntra upp själv med en sockervadd i kylan, för åka några grejor, det vägrar jag att göra....

Så satt jag där i bilen med min överdimensionella godispåse. Mannen rattade bilen vant och fint, tog kurvorna varsamt och gjorde bilfärden till en mental vilopaus. Färden gick ut mot havet....

...då plötsligt mobilens Petter-signal sabbar tystnaden. Det visade sig vara "hon på fel sida av spåret" - som stod med bebis och sambo på vår tomt. Kaffesugna var dom efter en långpromenad.

Mannen vände bilen och vi färdades, i all hast, mot hemmet.

Där stod dom....bästaste väninnan och hennes sambo. Eller dom stod banne mig inte....de röjde runt på tomten, under stoj och stim - spelade bandy. Så söta de små liven var då dom bråkade om vem som var bäst.... ;-) Jag hejjade, för vänskapens lugns skull, på väninnan...som mycket lägligt hade snott åt sig en bandyklubba i normal vuxenstorlek, medans den stackars sambon (190 cm lång), sprang omkring dubbelvikt med en miniatyrklubba, lagom för en 3-åring. Vem som vann....det fick jag aldrig reda på.

Överglad av att se dom, det var så länge sedan sist....men med en magkatarrskänsla i magen pga mitt hems totala kaos. De senaste 3-4 veckorna har det pågått en renovering i vårt hem. En renovering som inte ser sin ände än idag.... Mannen och jag har bott i vardagsrummet, alltmedan vårt sovrum håller på att förvandlas till ett rum att vara stolt över. Men....mitt hem lämpade sig absolut inte för besök.

Tack och lov sov den besökande bebisen väldigt gott i sin vagn, så piffigt nog kunde jag erbjuda en kopp kaffe ute i vårsolen - och låtsas som om detta skulle ske för att vi inte skulle släpa in det lilla knyttet och väcka honom. En perfekt lögn....som jag inte lurade någon med. Haha!

Trevligt att träffa dom var det iaf....