Vi utökad vår familj idag, med två stycken kyssguramis. Jag döpte dem till Saga och Matilda, efter dottern och hennes bästis. Tyckte mig se en viss likhet med tonårsflickors fotoposé, och dessa fiskars munnar.... Det putas exakt lika mycket hos dem båda.

Vad gör man när orken lixom har tagit slut...? När man går dagarna igenom och längtar tills kvällen ska komma, och man får tacka för dagen och gå och lägga sig?

En näve Zoloft?

Igår fyllde min förstfödde 16 år. Då är man inte längre ett litet barn, då är man en tonåring...en ungdom...en ung vuxen. Hur fan kan jag ha en son som är en ung vuxen? Vad hände?

För sexton år sedan satt jag på BB med en liten groda i min famn - livrädd och överlycklig. Jag minns att jag undrade hur fan detta skulle gå....*ler*

Nu har jag skor i storlek 43 i hallen och dunkande hårdrock uppe från sonens rum. Och jag är mindre rädd, men fortfarande överlycklig. Och det har gått....det har tom funkat förbannat bra.

Min svägerska fick en son, Erik, i fredags (fredagen den 13:e....huua!), för henne har allt bara börjat.

Svägerskan är nyss fyllda 40 år....lite snabb huvudräkning får mig att inse att när JAG är 40 år, då är min förstfödde son 21 år. Hoppsan....!

När den nyfödde Erik är 21 år, då är svägerskan 61 år! Jag är inte avundsjuk. När jag är 61 år....då är sonen 42 år. Och förmodligen har jag ett barnbarn eller två. :-)

Tänk vad olika livet kan vara....

Nära 50 timmar av OZ är över...förbi...slut...kaputt!

Ja, jag talar alltså om den amerikanska fängelseserien "OZ", som jag har tittat på den senaste tiden. Det är i särklass den bästa, mest brutala och spännande serie som gjorts. Love it!! 

Inte bara brutalitet, även en del kärlek - men inte av den "vanliga" ameriskanska sliskvarianten, nä nä...tom kärleken skildras som något smutsigt, fult och brutalt. Men den finns där...kärleken alltså.

Nåväl....nu har jag sett hela serien, och är lite småförbannad på mig själv att jag betade av varenda avsnitt så fort....att jag inte drog ut på det lite längre. För nu är det ju slut....jätteslut. Finns inga fler avsnitt att tillgå. Buhuuu!

Vad ska jag nu förgylla min tillvaro med? Knyppling?

"Jag ser att din mun rör sig - men jag hör inte vad du säger"

Detta är, tyvärr, den brutala sanningen i mitt liv. Kommunikationen har gått i stå, och det känns som om han inte äger förmågan, än mindre viljan att förstå mig. Det läses in en massa skit mellan raderna, och man tolkar bäst man vill...

Varför utgå från att jag vill ont? Är jag en så ond människa i dina ögon?

Orkar knappt bli ledsen längre....är bara....nollställd.

Jag har för all del 1,5 timmar av kommunikation var 14:e dag. Vem är jag att klaga?

Förrut var jag en tonårsmorsa....nu är jag morsa till en tonåring. Och inget av det är helt friktionsfritt och enkelt - tro mig.

När jag var 18 år och nybliven mamma, fann jag ständigt mig granskad och kritiserad. Inte kunde väl jag vara en god mor - jag var ju så ung! Skitsnack, mina kära läsare. En godare och mer engagerad morsa kunde knappast hittas, för jag gjorde allt för att kompensera upp för min låga ålder, och blev på så vis äckligt präktig. Haha! Störde nog många att jag hade en så fin son, trots min ålder och att jag var ensamstående.

Under den här tiden längtade jag efter att bli äldre, så att folk inte hela tiden skulle ifrågasätta mitt föräldrarskap.... Åren gick, och jag blev äldre. Det blev även sonen, vilket iaf fick min ålder att vara iögonfallande för många. Jag blev ju aldrig  riktigt som de andra mammorna på dagis. Jag var ju alltid yngst, oavsett om min son blev äldre...

Men nu äntligen har jag nått den högaktningsvärda åldern av 35 (om en månad iaf), och har en son på 16 år - nu snackas det inte så mycket om min ålder. Tack och lov, för jag är innerligt trött på att inte ses som mamma i främsta rummet, utan som ENSAMSTÅENDE och UNG morsa. Antar att mina fina linjer runt ögonen, och det faktum att jag nu är gift, får folk att mer lita på min kompetens som förälder. ;-)

Men nu infaller nästa fas i livet - den att vara mamma till en tonåring. DET, kan jag lova, är inte helt lätt! Definitivt inte då sonen väljer att busa till det, och jag blir kallad till viktigt samtal.

Kom just hem från ett sådant samtal, och det gick bra. Men tro fan om inte tanten påpekade att "du är ju en ung mamma, kan vara svårt i sånna här lägen. Jasså...du har fostrat sonen ensam från början? Jo, då kan det ju lätt bli så att ungdomarna väljer att revoltera lite. Du förstår väl att det är viktigt att du sätter upp regler och står fast vid dessa?".

Risken för övervåld var nära i den stunden....ja, från min sida alltså. *s*  Sonen är ingen massmördare, knarkare eller bankrånare.....han och fyra kompisar hade sönder två plaststolar och ett bord på en dagisgård. En viss nivåskillnad?

Jag fick iaf tyst på tantens mässande då jag talade om att min son har fått ta ansvar för det inträffade och både varit till dagiset för att be om ursäkt, har samlat in pengar med de involverade kompisarna och ska köpa något till dagisbarnen som kompensation, varit på förhör hos polisen, fått utegångsförbud och kommer att få betala eventuella böter av egna surt förvärvade sparpengar. Vad mer ska jag straffa min BROTTSLING till son med? Spöstraff på stadens torg? Kölhalning under räkbåten i hamnen?

Gaaah.....

Alltså...jag vill bara börja med att säga:

Det har varit så jäkla synd om mig!!!

Började förra fredagen med att mellansonen lekte vulkan med spyor i sängen, och inte ens hade vett att vakna när han gjorde det - utan låg och sov så sött när nästa spylava-kaskad svämmade över kanten och lillebror sprang upp och hojtade: "Han är kräksig"

Jag och Mannen såg med panik på varandra: Åh nej...vi kom inte undan!

En helt galen natt med magsjuk sjuåring som kräktes hej vilt utan att kunna vare sig pricka hinkar eller toalettstolar.

Mysighetsgrad: -23,8

Mellansonen kryade dock på sig och livet fortsatte...enda fram till på måndagskvällen, då storsonen kommer hem i förtid från praoplatsen och meddelar: "Mår dåligt"

Dock kan man lätt påstå att en 16-åring är något lättare att handskas med då han är kräksjuk, än en svårväckt 7-åring med pricksäkerhet som en blind korp. Synd om sonen var det....

...och mitt i allt synd om 16-åringen väcks vi av ett mycket välbekant, och ovälkommet ljud inne från vårt eget sovrum, där 5-åringen sov.

Johooooo då! Även han imiterar Linda Blair i Exocisten på ett mycket pricksäkert vis. Fan....Gud straffar våran familj!

Mysighetsgrad: -128,3

Kräkorna stillar sig...det går en dag....det går nästan två - men då! Japp! Dottern.

Hennes magsjuka stannar dock "bara" till avlägsnande av tarminnehåll på et mycket snabbt och effektivt vis. Nu ger jag upp!

Mysighetsgrad: -178,9 (extra mycket pga den trötthet som infallit efter tre magsjuka söner)

Dotter kryar på sig...livet känns bräckligt...en bomb tickar. Vem faller dit nästa gång?

I fredagskväll fick jag svar på den frågan. Det blev nämligen jag som äcklade mig. Nu ville jag bara dö!

Mysighetsgrad: -327,74

En veckas trötthet, plus egen sjuka gjorde inte underverk för min kropp och sinne. Önskade mig själv död.... Inte blev det bättre av den migrän som inträdde efter att spyorna klingat av.... Migränen höll i sig i nära 2 dygn.

Jag såg ljuset...men vände tillbaka till mitt kaosartade liv, och min urlakade familj.

Slutet gott....allting gott? Eller kommer det mer?

Skaffade mig en ny mobil i fredags...en tjusig brun sak. Upptäckte att det bor en liten kvinna i den. Hon är krävande; vill ha mat, sömn, toalett besök, dusch, underhållning och umgänge med kompisar. Jag har ett fullt sjå att hålla henne nöjd.

Hon heter Anna, och är gift med Ben...och hon kissar på golvet om jagi nte tar henne till toa i tid. Hon är verkligen krävande. Fast ganska så underhållande oxå. Jag spenderat rätt lång tid med att tillgodose hennes behov nu.

Tänk att det är så roligt att leka med den moderna formen av dockhus, dvs Sims2.....det hade jag aldrig anat!

Jäklar...nu håller hon på att dö av svält. Måste kila!!!