"Jag ser att din mun rör sig - men jag hör inte vad du säger"

Detta är, tyvärr, den brutala sanningen i mitt liv. Kommunikationen har gått i stå, och det känns som om han inte äger förmågan, än mindre viljan att förstå mig. Det läses in en massa skit mellan raderna, och man tolkar bäst man vill...

Varför utgå från att jag vill ont? Är jag en så ond människa i dina ögon?

Orkar knappt bli ledsen längre....är bara....nollställd.

Jag har för all del 1,5 timmar av kommunikation var 14:e dag. Vem är jag att klaga?