Förr var jag tvungen att knata upp mitt i nätterna för att mata och vagga småbarn till sömns, nu får jag släpa mig upp ur sängen för att jag har en gnällig katt.... Jag som trodde mina år av sömnstörda nätter var över. Men icke!!

Hårbollen står och gnäller vid altandörren..... Jag går upp och öppnar dörren åt honom. Han ser korkat på mig och springer iväg. Jag slänger mig ner i säng igen. Hinner somna. GNÄÄÄÄÄÄLL! Jahapp.....upp, öppna altandörrn....och kattjäkeln rymmer iväg åt ett annat håll. Av ren nyfikenhet följer jag efter honom.... Hans steg går fort mot köket, och matskålen. TOM! Han ser anklagande på mig och gnäller....

Va fan? Skojjar han med mig? Menar han att jag ska upp och mata honom mitt natten? Trots att matskålen var påfylld när jag själv gick och la mig ett par timmar tidigare.....

Vad blir nästa grej? Rapning mot axeln och vaggning till sömns?

   Angående förra inlägget - ja, det är så illa. Tyvärr.... Vad mer kan man säga?

   Oftast tänker man inte på hur saker och ting är, men ibland tvingas man att fejsa verkligheten i vitögat - och det kan då bli riktigt jobbigt. Det var det när jag skrev inlägget här nedanför.

   Har dock fått ett par värmande försäkringar om att jag inte är FULLT lika ensam som jag befarat. Och till er säger jag bara - TACK!

Själen känns lite mindre orolig tack vare er.

- Agnes? Vem är det?

- Jo, men det är var ju hon som skrev den där boken, va?

- Bok? Nä....det tror jag inte. Men det var ju den där 08:an som rakade av sig håret, tror jag iaf...

- Ahhhh.....hon? Hon som såg ut som hon hade cancer? Vad är det med henne?

- Hon är visst död. Cancer.

- Åh fan.....så då tappade hon håret på riktigt och fick cancer till slut iaf. Kände du henne?

- Nä...men man kände ju igen henne. Med tanke på håret. Kände du henne?

- Nope.... Men jag tror att min svägerskas arbetskamrats hundvakt gick på Komvux med henne. Eller....det kanske inte var hon.

   Jag befarar att detta skulle kunna vara ett samtal som skulle föras om jag skulle dö. Ty ingen skulle förmodligen ens märka att jag försvann....bara avlägsna rykten skulle nå fram till ytliga bekanta, som mest skulle torrt konstatera att den märkliga donnan inte är en del av stadsbilden längre.

 Cynisk? Tyvärr inte....bara realist.

   Tittade på den repriserade serien "Himlen kan vänta", som handlar om fem människor mitt i livet, som drabbats av en dödllig sjukdom. Alla vittnar om att vänner och familj utgör en stor del i deras kamp och, i de fall det går vägen, tillfrisknande. De har alla människor som stöttar dem, gråter med dem, gläds åt framsteg, sörjer bakslag och är närvarande i varje litet steg i allt det hemska.

   Skulle jag drabbas av ngt liknande skulle det inte finnas en armé av människor som kom till undsättning. Jag och Mannen, och barnen, skulle få kämpa oss igenom allt själva - som den isolerade lilla ö vi är. Inte ens våra ursprungsfamiljer skulle finnas där, för de relationerna är inte på något sätt och vis självklara och okomplicerade.

   Att det är på det här viset, har jag tyvärr fått bekräftat alltför många gånger.... Tänk när jag hamnade i en djup depression i början av 2000-talet, och spenderade sex månader i min blå soffa - gråtandes, hulkandes, våndandes.... EN person brydde sig - Eva. I övrigt var både telefon och dörrklockan skrämmande tysta. Även då andra familjerelaterade katastrofer inträffat i min familj, har jag och Mannen fått reda ut det på egen hand. Det finns ingen back-up för oss...

   Skrämmande insikt, måste jag säga....

   Våra "vänner", är egentligen våra bekanta - dvs. människor som bara finns vid vår sida när solen skiner och fåglarna kvittrar. Så fort det blir obekvämt för dem, försvinner de....och vi står ensamma kvar. Det spelar verkligen ingen roll att både jag och Mannen ställer upp för folk i vått och torrt, gör oss besväret att finnas där för de som behöver hjälp. Vi utför för fan volontärt stödarbete, utöver allt annat....  Men vi....vi är inte värda ens omaket att krama om och fråga om det är ngt vi behöver hjälp med....

   Min mardröm är att ngt skulle hända mig, och jag inte skulle finnas kvar brevid Mannen. Vem skulle finnas där för honom - att stötta, trösta och hjälpa? Det finns ju INGEN!!

Tunga tankar, som måste tänkas...

Smärtsam insikt.

...den här dagen nu, och hoppas på att en stor mängd sömn bidrar till att morgondagen ter sig en smula roligare.

Godnatt...nu ska jag kura ner mig under duntäcket  och drömma söta drömmar om söt Man.   

Betapet....

På en fredagkväll.

Hur tragiskt är det då?

uttråkad

Skumt.....

Japp, så är det.

Oreda i hjärnkontoret, kaos i arkivet...

Och skumt.

   Hade sett fram emot att åka upp till hufvudstaden på sportlovet; gå på museum, käka på restaurang, umgås med Eva....men mest av allt, få tillfälle att komma hemifrån med familjen, och GÖRA något.

   Mannen ringde upp till en släkting och berättade om våra planer, och frågade om det gick bra om vi sov hos dem en natt eller två. Fanskapet svarade NEJ..... Okej? Hmmm.....

   Det kändes ju....inte helt hundra. Denna person som avböjde vårat besök, är samma person som i tid och otid väljer att barnvakta sina andra barnbarn. Våra barn, dvs personens resterande barnbarn, behandlas som något som katten släpat in.....

Om denna person tycker jag inte.

   Både jag och Mannen kände hur lusten och musten gick ur oss, och tanken på en Stockholmsvecka föll i samma sekund som släktingen betackade sig vårt besök i hennes hem. Så vi blir hemma under sportlovet....och umgås med vår fina familj här istället. Och gör roligheter på hemmaplan istället. Eftersom vi är så ovälkomna hos våra släktingar.....

   Blod är visst inte tjockare än vatten..... Blod är bara en flytande substans av ångest och inger känsla av otillräcklighet.

   Kom hem, trött som en överkörd gnu, från jobbet idag...och upptäckte till min stora glädje ( och förvåning) att Mannen gjort värsta storstädningen av vårt hem. Lovely! Detta innebär att den kommande helgen inte kommer att spenderas med skurhink och dammsugare...jäkla gott faktiskt. Till och med kuddarna i soffan var puffade och fixade!

Söta Mannen.