Angående förra inlägget - ja, det är så illa. Tyvärr.... Vad mer kan man säga?

   Oftast tänker man inte på hur saker och ting är, men ibland tvingas man att fejsa verkligheten i vitögat - och det kan då bli riktigt jobbigt. Det var det när jag skrev inlägget här nedanför.

   Har dock fått ett par värmande försäkringar om att jag inte är FULLT lika ensam som jag befarat. Och till er säger jag bara - TACK!

Själen känns lite mindre orolig tack vare er.