- Agnes? Vem är det?

- Jo, men det är var ju hon som skrev den där boken, va?

- Bok? Nä....det tror jag inte. Men det var ju den där 08:an som rakade av sig håret, tror jag iaf...

- Ahhhh.....hon? Hon som såg ut som hon hade cancer? Vad är det med henne?

- Hon är visst död. Cancer.

- Åh fan.....så då tappade hon håret på riktigt och fick cancer till slut iaf. Kände du henne?

- Nä...men man kände ju igen henne. Med tanke på håret. Kände du henne?

- Nope.... Men jag tror att min svägerskas arbetskamrats hundvakt gick på Komvux med henne. Eller....det kanske inte var hon.

   Jag befarar att detta skulle kunna vara ett samtal som skulle föras om jag skulle dö. Ty ingen skulle förmodligen ens märka att jag försvann....bara avlägsna rykten skulle nå fram till ytliga bekanta, som mest skulle torrt konstatera att den märkliga donnan inte är en del av stadsbilden längre.

 Cynisk? Tyvärr inte....bara realist.

   Tittade på den repriserade serien "Himlen kan vänta", som handlar om fem människor mitt i livet, som drabbats av en dödllig sjukdom. Alla vittnar om att vänner och familj utgör en stor del i deras kamp och, i de fall det går vägen, tillfrisknande. De har alla människor som stöttar dem, gråter med dem, gläds åt framsteg, sörjer bakslag och är närvarande i varje litet steg i allt det hemska.

   Skulle jag drabbas av ngt liknande skulle det inte finnas en armé av människor som kom till undsättning. Jag och Mannen, och barnen, skulle få kämpa oss igenom allt själva - som den isolerade lilla ö vi är. Inte ens våra ursprungsfamiljer skulle finnas där, för de relationerna är inte på något sätt och vis självklara och okomplicerade.

   Att det är på det här viset, har jag tyvärr fått bekräftat alltför många gånger.... Tänk när jag hamnade i en djup depression i början av 2000-talet, och spenderade sex månader i min blå soffa - gråtandes, hulkandes, våndandes.... EN person brydde sig - Eva. I övrigt var både telefon och dörrklockan skrämmande tysta. Även då andra familjerelaterade katastrofer inträffat i min familj, har jag och Mannen fått reda ut det på egen hand. Det finns ingen back-up för oss...

   Skrämmande insikt, måste jag säga....

   Våra "vänner", är egentligen våra bekanta - dvs. människor som bara finns vid vår sida när solen skiner och fåglarna kvittrar. Så fort det blir obekvämt för dem, försvinner de....och vi står ensamma kvar. Det spelar verkligen ingen roll att både jag och Mannen ställer upp för folk i vått och torrt, gör oss besväret att finnas där för de som behöver hjälp. Vi utför för fan volontärt stödarbete, utöver allt annat....  Men vi....vi är inte värda ens omaket att krama om och fråga om det är ngt vi behöver hjälp med....

   Min mardröm är att ngt skulle hända mig, och jag inte skulle finnas kvar brevid Mannen. Vem skulle finnas där för honom - att stötta, trösta och hjälpa? Det finns ju INGEN!!

Tunga tankar, som måste tänkas...

Smärtsam insikt.