Jaha...då ska visst mamsen och papsen få sig ett helt eget kapitel.

   Mina föräldrar heter B och U, och de träffades då min mamma arbetade på en hamburgerrestaurang i centrala Stockholm. Hon var en vacker ung kvinna, som ständigt uppvaktades av de manliga gästerna. Restaurangen stängde klockan 1 på natten, och då och då erbjöd sig någon ung man att bistå med bilskjuts hem till de södra förorterna.

   Just denna kväll hade inte mindre än tre unga friare erbjudit sig att stå utanför B´s arbetsplats vid 1-tiden på natten. B hade tackat "Ja tack" till alla tre; "Alltid är det väl NÅGON av dem som dyker upp!"

   Klockan 1 kliver B ut på gatan, och vad ser hon? TRE unga män, med tre varma bilar.... Så vad gör en kvinna i den situationen? Jo, hon kliver in i den bil som är tjusigast. Och i Pontiacen satt ingen mindre än U....

   De gifte sig 1966 (om jag inte missminner mig), och året därpå föddes min äldsta syster L. Tre år senare föddes syster T, och ytterligare fyra år senare föddes jag.

   B och U var gifta fram till 1981.... Därefter bodde jag och syrrorna hos mamma, pappa träffade vi på sin höjd varannan helg.

   Jag måste, tyvärr, erkänna att jag inte har några som helst minnen av att mina föräldrar har bott ihop - trots att jag var 6-7 år då de skildes. Detta kan med all säkerhet förklaras med att mamma arbetade hemma, som dagmamma, medans pappa arbetade som resande försäljare och var borta hela veckorna.

   Under mina tonår var min relation med mamma väldigt knackig....och än idag är vår relation som en balansgång på slak lina. Jag önskar att jag stod mamma närmare, och jag tror att vi både två verkligen försöker göra allt för att vi ska få en mer stabil relation. Under många år saknade jag min mammas närvaro i mitt liv, och det gjorde mig stundtals rätt bitter. Men som sagt...vi jobbar på det - och vi få det att fungera idag.

   Min far har jag dock alltid stått nära. Vi har haft ett hetsigt förhållande, där vi har bråkat och stökat...men även stöttat och skrattat. Man kan nog säga att jag har varit "pappas flicka" i mångt och mycket. Idag träffas vi inte så ofta, vilket jag kan sakna.

   På det hela taget önskar jag att mina föräldrar ville vara mer delaktiga och närvarande i mitt, och min familjs, liv..... Mina barn känner knappt sina morföräldrar. Och det är rätt sorgligt, för de (mamma och pappa) går miste om världens finaste ungar.

    Trots den skraltiga relationen till mamsen och papsen, så älskar jag dem och är tacksam för att de har bidragit till att göra mig till den människa jag idag är.

Så där....slut för idag.