Vi renoverar för fullt här hemma, vilket jag tidigare skrivit om.... Det går framåt. Vi håller på att spackla det sista just nu....eller....vi? Nä, det är verkligen inte VI som gör det. Det är Mannen som gör det, och jag hejjar överpeppat på.

   Så här är det alltid då vi ska fixa hemma - jag ruttnar på statusen i hemmet, gnäller och övertalar Mannen att en renovering skulle vara på plats. Jag lovar dyrt och heligt att denna gång ska VI göra det tillsammans. Och varje gång är det Mannen som gör allt...

   Att det är han som gör allt är inte helt och hållet baserat på min lathet...utan har väldigt mycket att göra med Mannens kontrollbehov.

   Så fort jag tar tag i en pensel, vattenpass, skruvdragare eller dylikt....hör jag en djup och ångestfylld inandning bakom mig. Sen ska han hjälpa mig lite....och tar över allt - så att det ska bli rätt.

   Jag vet att det är på det här viset...har lärt mig det efter alla år ihop - så jag låter honom hållas.

   Min del i renoveringsarbetet sträcker sig till att välja färg på väggar och servera fika till den hårt arbetande Mannen.

   Så igår bakade jag bullar....färgen valde jag ut för två veckor sedan.

Jag är rätt bra på att renovera, om jag får säga det själv....

   Son3 är inte förtjust i läkare...inte alls. Han är livrädd för dom. Blev inte bättre efter händelsen i somras, då de misstänkte att han hade diabetes och han fick genomgå en mängd olika undersökningar med massa stick i fingret....

   Imorgon är det dax för honom att få sin vaccination mot svininfluensan...ngt som vi, jag och Mannen, valt att tala väldigt tyst om, allt för att Son3 inte skulle arbeta upp en total hysteri flera dagar i förväg. Tanken var att vi skulle hämta honom imorgon på fritids och då tala om att vi skulle iväg och få sprutan - så att hans skräck fick råda i kroppen så kort tid som möjligt.

   Men...idag vid middagen utbrister Son2:

"Imorgon ska du få din spruta!"

   Paniken i Son3´s ögon gick inte att ta miste på....stackarn bröt ihop fullständigt, och det tog en stund att få honom lugn igen. Vi mutade med pizza, film och en ny actionfigur. Han köpte det motvilligt.... Dock befarar jag att paniken återkommer så fort han ska gå och sova, och ligger och tänker på det hemska som ska ske imorgon.

   Det blir ett långt halvt dygn, tills allt detta ligger bakom Son3. Jag tycker synd om honom....inte lätt att vara rädd. Och vara tvungen att göra något som man är livrädd för. Och det är inte lätt att vara förälder då man måste utsätta sina barn för det de är mest rädd för.... Usch!

   Har satt upp renoveringsgips på väggarna i vardagsrummet....så just nu känns det som om jag sitter i en megastor kartong.  Inte helt mysigt.... På söndag har vi, förhoppningsvis, fått färg på väggarna och kartongkänslan färsvunnit.

   Det är roligt att få det fint hemma, men vägen dit.....den är inte helt underbar. Det är rörigt, dammigt och.... kartonglikt.

   Sent igår kväll började min mobil ringa - Makaronimannen. Iddes inte svara....låtsades missa det. Men det gick mig inte direkt obemärkt förbi...kunde inte sova sen. Förmodligen var samtalet bara en miss, då han inte lämnade ett meddelande....det blir lätt så när man ligger som nummer 1 i folks kontaktlista - man blir uppringd av misstag när folk glömt att låsa knapparna.

   Det är märkligt med Makaronimannen... Han är grymt trevlig, lättsam och ganska kul. Men jag klarar inte av att umgås eller prata med honom, det är för jobbigt på något sätt. Han är ett passerat kapitel, en rest från det förflutna.... Jag växlar mellan att tycka det är okej när han söker kontakt, för det har han ju en viss rättighet att göra, till att vilja dra till en örfil på honom och avkräva en ursäkt. Men jag jag gör inget av det....jag försöker undvika honom.

   Det värsta i hela situationen är att JAG är den som tassar på tå, och tar hänsyn och beter mig.... Försöker pusha honom att göra det rätta, och låtsas vara intresserad av hans liv som det ser ut idag. Varenda ansträngning att göra honom involverad, påminner mig bara om hans bortavaro under lång tid. Ett litet....tack? Skulle det vara för mycket begärt? Jag tog hänsyn då, och jag tar hänsyn nu... Jag bär upp hans misstag och maskerar dem, så att hans anseende inte skall skadas. Varför? Till vilken nytta?

   Jag vet varför jag gör det....varför jag måste göra det - men det kostar på.

   Så fort jag man kör omkring med en "Övningskör"-skylt på bilen, då blir medtrafikanterna oerhört störda och måste hänga på tutan så fort det ges ett tillfälle. Oftast finns det ingen anledning till att så snabbt börja tuta....som idag - stod som andra bil på väg in i en rondell, mellan mig och bilen framför fanns ett övergångställe, så jag stannar precis framför det....så att jag inte hindrar framfarten för gående eller cyklister som ville över gatan. Men se...det skulle jag INTE göra, tyckte gubbhelvetet bakom mig, och TUTAR bestämt på mig. Que? Jag skulle ju inte direkt hänga där i en kvart...väntade bara på att bilen framför mig skulle ge sig in i rondellen. Nä, nä....nope! Fel, fel av mig.

   Det mest underhållande med hela situationen var ju att fanskapet i bilen bakom mig fortsatte köra bakom mig efter rondellen....tror ni han låg tätt bakom och hade bråttom förbi? Nej....han låg och tryckte i 30 på en 50-väg...så hans bil blev bara mindre och mindre i min backspegel.

   Så frågan är ju: Varför så oerhört störd över att jag inte blockade vägen för gående och cyklister, då han inte ens hade bråttom fram sedan?

Korkat....

   Varför känner sig vuxna män manade att blogga om att de har fått ligga? Vem, mer än han själv, kan ha något intresse av att han lyckats tillskansa sig ngn form av sex? Jisses....

   Läste just en blogg, som tillhör en rest från det förflutna, och där skröts det om att han hade fått till det i bingen...trots att han var förkyld. *gör vågen* Faaaaaaaaaaaaaaaantiastiskt!

   De som har ett fungerande sexliv brukar inte ha ett behov av att flasha med det på nätet....de som själva är lika förundrade som läsarna av bloggen, av att de fått kn***a......de trycker upp ett maffigt blogginlägg om det. Rätt informativt.....dock inte riktigt på det viset som skribenten avsåg.

Lätt underhållande....

Jag tror jag har för små öron.... Mm.....eller iaf för små hörselgångar, eller....deformerade öron i största allmänhet? Varför skulle det annars vara en omöjlighet att finna plug-in-hörlurar som passar? Alla jag hittills har testat rasar ju ur så fort en vindpust sveper förbi mig....

Skumt...

   För drygt 2 år sedan blev jag med katt.... Jag måste erkänna att kattskrället var en muta till Dottern, och det funkade - Dottern fortsatte älska mig och jag fick ngt mindre dåligt samvete. Något jag dock inte tänkte överdrivet mycket på då jag bar hem den lilla svarta hårbollen - var att katter lever i typ.....20 år! På så sätt blir kattskrället en dyrköpt muta....blir mycket mat, försäkringar och veterinärbesök under 20 år. Nästa muta får bli en hamster eller en guppi.... *nickar förståndigt*

   Jag kan så här i efterhand konstatera att kattinförskaffandet inte var genomtänkt för fem öre, men att katten (trots allt) passar in i vår familj. Till och med Mannen anser Pepsi vara en fullvärdig medlem i vår klan....och deet är inte dåligt, för Mannen avskyr katter. *s*

   Dock har jag på senaste tiden börjat inse att hårbollen måste ha någon form av ätstörning.... Så fort jag rör mig mot köket, springer han dit och jaaaaaaaaaaaaaaaamar. Han vill ha mat - igen! Spelar ingen roll att något av de fyra barnen har baxat upp en ansenlig mängd mat till honom för en kvart sen....för den är slut, och han vill ha mer. Fattar inte hur mycket mat det får plats i skrället....

   Ännu mer överraskande är att denna tunga och plufsiga katt lyckas sno åt sig både fåglar, möss och ekorrar.... Det är ungefär som om en sumobrottare skulle springa ett marathonlopp.... Amazing!!!

Tjock och go katt....och tjock.