Jag måste erkänna att min absolut bästa vän heter Pontus, och kallas för Mannen i denna blogg - dvs min make är min bästa vän. Med honom kan jag skratta, gråta, bråka, prata och vara tyst. Han är den roligaste person jag känner, och den absolut klokaste... Han är verkligen bara bäst.

   Bortsett från Mannen, finns även Eva. Jag älskar min Eva, och hon är faktiskt snudd på lika bäst som Mannen. Med Eva kan jag prata om allt - förutom politik, ty där är vi varandras motpoler.

   Eva träffade jag på dagis, när vi både skolade in våra döttrar. Året var 1999, och det föll sig naturligt att vi fortsatte umgås. Bara Gud vet hur många timmar vi suttit vi köksbordet och babblat om stort och smått. Många liter thé har det blivit..... Jag räknar Eva till min närmaste familj, och det är en självklarhet att hon finns med vid alla stora skeenden i mitt liv. Tyvärr bor hon 30 mil bort, och vår flytt ner till Småland har bara haft en nackdel, och det är att jag inte kunde packa ner Eva och ta med henne.

   Om jag någon gång ska leva ihop med en annan vuxen person, än Mannen, då är det Eva jag väljer - utan tvekan.

   Då denna dag tillhör en av de mest händelselösa och trista dagarna på länge, då jag varit hemma med Son2 som lider av konstig magvärk och feber, väljer jag helt sonika att tolka rubriken som att jag kan beskriva en dag som skulle vara perfekt, och MIN.   

Agnes Dag

• Vakna utan väckarklocka, ingen stress.
• Långfrukost med familjen. Äter nybakta frallor, ägg och kaffe.
• Duscha länge, utan att varmvattnet kommer och går....
• Åker till Tofvehults café.
• Utflykt till annan, större stad, där vi shoppar och äter gott.
• På vägen hem åker vi små konstiga vägar och upptäcker ngn liten by som jag och Mannen bestämmer oss för att bo i när vi blir gamla.
• När kvällen kommer får jag och Mannen egentid, och vi får prata lite - bara han och jag.
• Vi kollar på en film, kramas i soffan och bara njuter av stunden.
• När vi går och lägger oss är vi fortfarande lite pigga, och vi orkar göra min favoritgrej - "Fem bra grejer idag", dvs vi väljer fem saker var, som varit lite extra bra under dagen.
• Somnar i sked...

   Jag är ingen person behöver storstilade gester, oftast är jag som mest nöjd och lycklig när jag får vara tillsammans med min famillj.

   Idag har jag lärt mig följande:

Det är inte bra att åka omkring med ett tjockt lager snö på taket av bilen. Ty denna snö kan lossna när som helst....och när den gör det, då ser man ungefär INGENTING när man kör - för snön åker givetvis av bilen framåt, dvs ner över vindrutan. Ett lager snö, som är cirka 50 cm tjockt, och som helt täckt ett tak på en Opel Zafira, täcker en vindruta TOTALT när det väl åker av taket.

Tro mig, jag vet....

   Den här är svår..... Men jag försöker.

Trygghet

Ömhet

Värme

Tvåsamhet

   Jag kan rada upp en rad med olika ord, i ett försöka beskriva vad kärlek är för mig. Tror inte jag kan hitta rätt ord, hur mycket jag än försöker....

   Jo, ETT ord finns det.

Pontus

   Det är han som är Mannen....och han är min man. Jag väljer honom om och om igen, och han väljer mig om och om igen. Våra år ihop har inte varit lätta, det ska gudarna veta...men vi väljer varandra om och om igen. Och det är på något sätt och vis vad det handlar om - att VÄLJA, och stå kvar, även när det blåser som mest.

   Hellre ett helvete, tillsammans med Pontus, än ett paradis utan honom.... Tack och lov, är livet med Pontus allt som oftast fyllt av just de ord jag började att rada upp; trygghet, ömhet, värme, tvåsamhet.

*kärlek*

   När jag är sjuk måste jag trotsa feber och annat elände för att städa, laga mat och göra andra måsten. När mina stora barn är sjuka sover de dygnet runt, blir serverade mat och ompysslade. Och det är ju inget fel i det, det är klart att de ska få ynka ihop till små blöta högar.

   Men om man nu är så krasslig att man inte kan gå till skolan, och knappt orkar sig upp ur sängen - är man då tillräckligt frisk att sitta och hänga vid datorn? Nope....inte om man frågar mig.

   Mitt beslut att dra ut nätverkskabeln för Son1 och Dottern, som är såååå sjuka, mottogs med uppgivna miner. Jag TROR, men bara tror, att detta drastiska handlande från min sida kommer att förkorta avkommornas sjukdom med åtminstone....1½ dag.

Lömskt av mig, va??

   Jahapp.....vem kan tänkas vara det minsta intresserad av vad jag har proppat i mig idag? Jaja....jag har ju listan att gå efter, och ska jag göra alla punkter så får jag ta de mindre intressanta punkterna oxå.

   Nåväl, här kommer min matdag idag.

Frukost: En Frökuse med messmör. Ett glas med Proviva Björnbär.

Mellanmål: Kaffe med mjölk

Lunch: Skolmaten...dvs smaklös korvstroganoff med simmig sås, serverat med ris. Lite rårivna morötter och ett par skivor inlagd gurka. En skiva Rutknäcke med Lätt & Lagom på.

Mellanmål: Kaffe med mjölk. En banan + ngr jordnötter.

Middag: Tomatsoppa. Frökuse med på Lätta och ost. Äppelpaj med vaniljsås.

Tror  att jag fick i mig några bitar choklad mellan det andra mellanmålet och middagen oxå....

Intressant att veta?

Nä...trodde inte det heller.

   Jaha...då ska visst mamsen och papsen få sig ett helt eget kapitel.

   Mina föräldrar heter B och U, och de träffades då min mamma arbetade på en hamburgerrestaurang i centrala Stockholm. Hon var en vacker ung kvinna, som ständigt uppvaktades av de manliga gästerna. Restaurangen stängde klockan 1 på natten, och då och då erbjöd sig någon ung man att bistå med bilskjuts hem till de södra förorterna.

   Just denna kväll hade inte mindre än tre unga friare erbjudit sig att stå utanför B´s arbetsplats vid 1-tiden på natten. B hade tackat "Ja tack" till alla tre; "Alltid är det väl NÅGON av dem som dyker upp!"

   Klockan 1 kliver B ut på gatan, och vad ser hon? TRE unga män, med tre varma bilar.... Så vad gör en kvinna i den situationen? Jo, hon kliver in i den bil som är tjusigast. Och i Pontiacen satt ingen mindre än U....

   De gifte sig 1966 (om jag inte missminner mig), och året därpå föddes min äldsta syster L. Tre år senare föddes syster T, och ytterligare fyra år senare föddes jag.

   B och U var gifta fram till 1981.... Därefter bodde jag och syrrorna hos mamma, pappa träffade vi på sin höjd varannan helg.

   Jag måste, tyvärr, erkänna att jag inte har några som helst minnen av att mina föräldrar har bott ihop - trots att jag var 6-7 år då de skildes. Detta kan med all säkerhet förklaras med att mamma arbetade hemma, som dagmamma, medans pappa arbetade som resande försäljare och var borta hela veckorna.

   Under mina tonår var min relation med mamma väldigt knackig....och än idag är vår relation som en balansgång på slak lina. Jag önskar att jag stod mamma närmare, och jag tror att vi både två verkligen försöker göra allt för att vi ska få en mer stabil relation. Under många år saknade jag min mammas närvaro i mitt liv, och det gjorde mig stundtals rätt bitter. Men som sagt...vi jobbar på det - och vi få det att fungera idag.

   Min far har jag dock alltid stått nära. Vi har haft ett hetsigt förhållande, där vi har bråkat och stökat...men även stöttat och skrattat. Man kan nog säga att jag har varit "pappas flicka" i mångt och mycket. Idag träffas vi inte så ofta, vilket jag kan sakna.

   På det hela taget önskar jag att mina föräldrar ville vara mer delaktiga och närvarande i mitt, och min familjs, liv..... Mina barn känner knappt sina morföräldrar. Och det är rätt sorgligt, för de (mamma och pappa) går miste om världens finaste ungar.

    Trots den skraltiga relationen till mamsen och papsen, så älskar jag dem och är tacksam för att de har bidragit till att göra mig till den människa jag idag är.

Så där....slut för idag.

Dax att ta en walk down memory lane....

   Året var 1991, och jag skulle fylla 17 år.

Jag hade, tillsammans med min kompis Madde, hamnat på McDonalds vid Medborgarplatsen efter en misslyckad utgång på Galaxy. Vid bordet satt det tre killar, som alla såg blåslagna och livsfarliga ut.

   Killarna började prata med oss, framför allt den killen som såg mest misshandlad ut. Madde väste till mig att ignorera killarna....men jag lyssnade inte - mina ögon hade fastnat på killen med det sargade ansiktet och mörka lockarna.

   Det visade sig att det inte var ett gäng med massmördare som satt vid bordet intill, men väl tre lagkamrater i ett rugbylag, som kom direkt från en match....därav blåmärkena.

   Vi blev sittande länge, mot Maddes vilja, och när vi lämnade hamburgerhaket hade jag en lapp med ett namn och ett telefonnummer på.

   Jag samlade mod under hela nästkommande dag, innan jag vågade ringa till Tobbe. Gud så nervös jag var! Vi bestämde att vi skulle ses dagen efter.

   Vi möttes på Östermalmstorg....och jag minns att han hade en grön halsduk och bar på ett stort paraply. Jag fick en varm kram och mina knän darrade.... Vi gick på en lång promenad, och sen bjöd Tobbe mig på bio - Black Jack, och jag höll på att dö av genans då scenen med bilkn***et dök upp på filmduken. *s*

   Tobbe bjöd mig på middag dagen efter...eller middag? Han slängde fram en påse med BBQ-chips och till det drack vi C-vitaminbrusdryck. Sen hånglade vi.....oj, vad vi hånglade.

   Under ett par intensiva veckor hängde vi ihop, och jag var i sjunde himlen. Jag var så kär! Och jag tror att Tobbe åtminstone var lite kär i mig, även om han inte riktigt kunde stå för det inför sina kompisar. Hans kompisar var på honom om min ålder, knappt 17 år. Tobbe själv var ju 24.

   Till slut gjorde han slut med mig, och min hela värld föll i bitar.

   Dock fortsatte vi att hålla kontakten med varandra under ett par års tid. Vi kunde ligga och prata i timtals i telefonen, om allt - stort som smått. Vi träffades EN gång till, ett par år senare, efter att det tog slut....och det pirrade fortfarande i min mage när jag såg honom.

   Våra vägar gick åt skilda håll efter ett par år, och vi tappade bort varandra. Men mina tankar har mer än en gång vandrat iväg åt Tobbes håll under åren som gått....