Helt seriöst.... Varför går man på bio med en liten 2-åring, om denna lilla tvååring inte ens verkar tycka det är spännande från allra första början?

   Var på bio igår, såg "Det regnar köttbullar". Och hamnade framför två mödrar och deras två kids, varav den ena var typ 2 år. Redan under reklamen började denna lilla flicka yla och uppskatttade inte alls konceptet med bio. Ylandet fortsatte och varvades med högljudda kommentarer - samt ett evigt rännande på toaletten. Sammanlagt gick mor och dotter ut ur salongen 4 ggr - för att kissa. Och detta skedde inte ens en aningens diskret, utan det var yl och bråk, samt ett JAGANDE efter flickan som sprang iväg från sin mor.

   Om jag, som ändå satt på raden framför spektaklet, ruttnade...så kan jag bara tänka mig hur de som satt ytterst på flickans rad, reagerade.    Tänk dig själv....en unge som springer fram och tillbaka på raden, utan att morsan gör ngt för att förhindra detta, ett ylande samt att behöva ställa sig upp sammanlagt 8 ggr för att ungen behöver kissa!

   När jag och Mannen varit på bio med ungarna dåde var yngre, gjorde vi upp att en av oss var beredd att gå ut med ungen om det visade sig att det inte funkade. Och 4 kissbesök och ett evigt tjafs - måste nog ändå räknas som en ICKE-FUNGERANDE aktivitet. Eller?

   För övrigt måste jag ändå säga att filmen var kanonbra! Rekommenderas!

   Sportlov.... Inte illa att ha sportlov då man är vuxen och jobbar. Faktiskt rätt trevligt till och med. Inte för att jag ägnar lovet åt att sporta eller idka någon annan form av fysisk aktivitet. Det är lata dagar som gäller.

   Mannen har dock rivit en garderob, och håller som bäst på att kvistlacka taket i rummet som ska renoveras. Om jag tolkar Mannens muttrande rätt, så är uppgiften oerhört trist....

   Givetvis är jag otålig och vill komma igång ordentligt med renoveringen av sönernas rum - dvs. måla, onterna möbler, piffa med gardiner osv. Mannen förklarar tålmodigt att UNDERLAGET måste vara bra för att slutresultet ska bli bra. Jag muttrar och tycker att allt går för långsamt... Men jag VET ju att han rätt - som vanligt. Det är bara att konstatera att Mannen är duktig på det han gör, men att jag är den som proffs på piffningen som kommer därefter.

   Imorgon blir det bio med 3/4 av ungarna - "Det regnar köttbullar". Son1 kände sig inte överdrivet manad att följa med på den filmen, och blev därför befriad från familjeaktiviteten.

   Nu ska jag rota fram lite bakingredienser och se till att det finns lite sjysst fika om en timme eller så. För DET, fikafixandet, ingår i mina renoveringsuppgifter. Det är något outtalat oss emellan, att Mannen sköter grovjobbet och jag ser till att hans mage är full av fika och god mat under tiden.

Mot köket....

   Vilket av följande tror du är rätt svar:

     1. Agnes och hennes arbetskamrater vann stort

     X. Det blev inget quiz för Agnes, pga att son2 blev sjuk

     2. Agnes lag förlorade, och Agnes blev sur och svor på att aldrig mer

         spela.

    Alla ni som tror att svarsalternativ X är rätt, har helt och hållet rätt....

    Var iväg på Öppet Hus på småsönernas skola igår eftermiddag, möttes av en väldigt glåmig och matt son. Jag såg direkt att det var feber på gång - Son2 är väldigt tydlig med sånt. Och mycket riktigt - febern kom vid middagen. Och eftersom Mannen befann sig i Linköping på kurs, och inte förväntades hem förrän sent på kvällen - insåg jag att mina quiz-planer bara var att stryka.

   Gick och la mig klockan 21 ist....efter att ha sovit en timme i soffan först. Så det kanske bara var bra att det inte blev ngn quiz, med tanke på hur jävla trött jag var? Men det hade ju varit himlans skoj förstås.... Jaja, vad är väl en bal på slottet?

   Idag är jag alltså hemma med sjuk son, plus en frisk. Inser att min dag kommer handla om att servera saft, underhålla söner och städa. Tja...varför inte? Städningen behövs verkligen. Haha!

   Nästa vecka är det sportlov för alla barnen och mig, och Mannen är oxå ledig. Trevligt, trevligt! Ska bli skönt och mysigt att rå om varandra en hel vecka. Och så ska vi renovera småsönernas rum oxå....och besöka IKEA. Toppen, toppen!

   Om man befinner sig på jobbet, innan man börjat jobba....då borde det vara okej att slänga iväg ett blogginlägg, va? Dessutom hörde jag på tv igår att facebook och andra liknande sajter tillåts på fler och fler arbetsplatser, då det inte finns bevis på att arbetstagarnas besök på dessa sajter under arbetstid, påverkar arbetat de ska utföra på ett negativt sätt.... Så, alltså bör det var mer än okej att jag slänger iväg detta inlägg, då jag till och med inte ens har börjat jobba ännu.

   Vet dock inte vad jag ska skriva för intressant.... Om snön? Nä, hur intressant är det? Alla har ju, liksom jag, kunnat konstatera att det förmodligen kommer att snö långt in i juni....

   Jag SKULLE kunna skriva ett långt inlägg om hybridbilen Mannen lånat från jobbet, och vilka problem en man kan ha att starta en sådan bil. Haha.... Men det inlägget skulle bli alltför långt, och jag börjar jobba om ett par minuter, så det är bäst att jag låter bli.

   Ska iväg på quiz ikväll förresten...skoj, skoj!! Återkommer med mer detaljer om detta.

Förr var jag tvungen att knata upp mitt i nätterna för att mata och vagga småbarn till sömns, nu får jag släpa mig upp ur sängen för att jag har en gnällig katt.... Jag som trodde mina år av sömnstörda nätter var över. Men icke!!

Hårbollen står och gnäller vid altandörren..... Jag går upp och öppnar dörren åt honom. Han ser korkat på mig och springer iväg. Jag slänger mig ner i säng igen. Hinner somna. GNÄÄÄÄÄÄLL! Jahapp.....upp, öppna altandörrn....och kattjäkeln rymmer iväg åt ett annat håll. Av ren nyfikenhet följer jag efter honom.... Hans steg går fort mot köket, och matskålen. TOM! Han ser anklagande på mig och gnäller....

Va fan? Skojjar han med mig? Menar han att jag ska upp och mata honom mitt natten? Trots att matskålen var påfylld när jag själv gick och la mig ett par timmar tidigare.....

Vad blir nästa grej? Rapning mot axeln och vaggning till sömns?

   Angående förra inlägget - ja, det är så illa. Tyvärr.... Vad mer kan man säga?

   Oftast tänker man inte på hur saker och ting är, men ibland tvingas man att fejsa verkligheten i vitögat - och det kan då bli riktigt jobbigt. Det var det när jag skrev inlägget här nedanför.

   Har dock fått ett par värmande försäkringar om att jag inte är FULLT lika ensam som jag befarat. Och till er säger jag bara - TACK!

Själen känns lite mindre orolig tack vare er.

- Agnes? Vem är det?

- Jo, men det är var ju hon som skrev den där boken, va?

- Bok? Nä....det tror jag inte. Men det var ju den där 08:an som rakade av sig håret, tror jag iaf...

- Ahhhh.....hon? Hon som såg ut som hon hade cancer? Vad är det med henne?

- Hon är visst död. Cancer.

- Åh fan.....så då tappade hon håret på riktigt och fick cancer till slut iaf. Kände du henne?

- Nä...men man kände ju igen henne. Med tanke på håret. Kände du henne?

- Nope.... Men jag tror att min svägerskas arbetskamrats hundvakt gick på Komvux med henne. Eller....det kanske inte var hon.

   Jag befarar att detta skulle kunna vara ett samtal som skulle föras om jag skulle dö. Ty ingen skulle förmodligen ens märka att jag försvann....bara avlägsna rykten skulle nå fram till ytliga bekanta, som mest skulle torrt konstatera att den märkliga donnan inte är en del av stadsbilden längre.

 Cynisk? Tyvärr inte....bara realist.

   Tittade på den repriserade serien "Himlen kan vänta", som handlar om fem människor mitt i livet, som drabbats av en dödllig sjukdom. Alla vittnar om att vänner och familj utgör en stor del i deras kamp och, i de fall det går vägen, tillfrisknande. De har alla människor som stöttar dem, gråter med dem, gläds åt framsteg, sörjer bakslag och är närvarande i varje litet steg i allt det hemska.

   Skulle jag drabbas av ngt liknande skulle det inte finnas en armé av människor som kom till undsättning. Jag och Mannen, och barnen, skulle få kämpa oss igenom allt själva - som den isolerade lilla ö vi är. Inte ens våra ursprungsfamiljer skulle finnas där, för de relationerna är inte på något sätt och vis självklara och okomplicerade.

   Att det är på det här viset, har jag tyvärr fått bekräftat alltför många gånger.... Tänk när jag hamnade i en djup depression i början av 2000-talet, och spenderade sex månader i min blå soffa - gråtandes, hulkandes, våndandes.... EN person brydde sig - Eva. I övrigt var både telefon och dörrklockan skrämmande tysta. Även då andra familjerelaterade katastrofer inträffat i min familj, har jag och Mannen fått reda ut det på egen hand. Det finns ingen back-up för oss...

   Skrämmande insikt, måste jag säga....

   Våra "vänner", är egentligen våra bekanta - dvs. människor som bara finns vid vår sida när solen skiner och fåglarna kvittrar. Så fort det blir obekvämt för dem, försvinner de....och vi står ensamma kvar. Det spelar verkligen ingen roll att både jag och Mannen ställer upp för folk i vått och torrt, gör oss besväret att finnas där för de som behöver hjälp. Vi utför för fan volontärt stödarbete, utöver allt annat....  Men vi....vi är inte värda ens omaket att krama om och fråga om det är ngt vi behöver hjälp med....

   Min mardröm är att ngt skulle hända mig, och jag inte skulle finnas kvar brevid Mannen. Vem skulle finnas där för honom - att stötta, trösta och hjälpa? Det finns ju INGEN!!

Tunga tankar, som måste tänkas...

Smärtsam insikt.

...den här dagen nu, och hoppas på att en stor mängd sömn bidrar till att morgondagen ter sig en smula roligare.

Godnatt...nu ska jag kura ner mig under duntäcket  och drömma söta drömmar om söt Man.