Om jag, som mamma, skulle välja att ta en "paus" från mitt föräldraskap i 6 ÅR - då vore min resa tillbaka till moderskapet kantat med stora problem. Det finns inte en chans att min frånvaro under alla dessa år, skulle gå obemärkt förbi.

   Hade jag, dessutom, efter dessa sex år av total frånvaro, inte klarat av att upprätthålla kontakten med mitt barn på ett vettigt och givade vis, utan försvunnit igen under drygt 1½ år - hade jag, en gång för alla, skrivit under min egen dödsdom som mor.

   Att ha träffat sitt biologiska barn totalt 7 ggr på 9 år, trots att kontakten har uppmuntrats av den andre föräldern....det är inget att skryta över. Inte heller kan man skryta över att dessa 7 ggr, varit fördelade på följande vis: efter sex års total frånvaro (där man inte ens har velat SE barnet, utan valt bort den delen av livet redan INNAN barnet fötts) träffa barnet 4 ggr under loppet av sex månader, sedan 3 ggr under följande 12 månader...och därefter INGENTING.

   Inte ett telefonsamtal, inte ett brev eller kort.....TOTAL tystnad i 1 år och 8 månader.... Det är strongt. Eller.....?

   Hade jag som mamma agerat på detta vis, hade jag förverkat min rätt som förälder - det är en sak som är säker. Men om en biologisk far gör på samma vis, då går plötsligt samhället in och hjälper honom, den dagen han återigen fått för sig att det "vore ju lite sjysst att contecta med ungen".

   Det finns ingen som helst hänsyn att ta gällande barnet och hans familj.... Den psykologiska pappan, den enda pappa barnet känner till, som fostrat barnet sedan dag 1, är rättslös och maktlös, utlämnad till biologin och det svenska rättsväsendet. Inte heller att barnet mått apa pga bions intåg och uttåg, och varit tvungen att gå hos BUP pga detta, är något som tas hänsyn till. Nej, varför skulle man? Det är ju bara ett barn det handlar om....

   Det är ju rent löjligt att en man kan välja sitt föräldraskap på det här viset, OCH finna stöd för det i den svenska sociallagen. Det finns ingen möjlighet att straffa ut sig själv som pappa i det svenska samhället....dock är det lätt att göra det som mamma, ty om hon nu skulle (med hänsyn till barnets mående och väl) säga nej till ett umgänge med bion, då kan hon förlora vårdnaden om barnet. Jo...det är ju rimligt. Eller....?

   I världens mest jämlika land glöms barnen bort, till förmån för män som inte klarar av vuxenlivets åtaganden på egen hand. Det är sorgligt....och så fel. Är du man, och far, då kan du i princip komma och gå i dina barns liv. Du kan bete dig som ett svin, prioritera åt helvete och göra dina barn illa - du är fortfarande en individ som FÖRTJÄNAR föräldraskapets fördelar, men du kan absolut välja bort dess skyldigheter, dessa gäller bara oss kvinnor...

 

Ting

15 augusti 2010 12:42

Det är avskyvärt!

http://tingeling579.blogspot.com

Agnes

15 augusti 2010 13:02

Jo...minst sagt. Det borde ju, rimligtvis, vara så att man som biologisk förälder kan straffa ut sig.... Men så är icke fallet. Finns till och med rättsfall där MYNDIGA barn vill bli adopterade av sin psykologiska förälder, men där den biologiska föräldern säger nej till en sådan adoption - och rätten går på den biologiska förälderns linje, trots att han/hon aldrig haft kontakt med barnet under dess uppväxt. Vettigt, va?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

....att blogga på! Ja, från mobilen alltså. Nu var jag tvungen att logga in, trixa mig fram genom 18 olika vyer, typ, för att till slut hamna här där jag äntligen kan plita ner ngr rader. Orka hålla på så här lixom.... Dessutom funkar ordbehandlingen...

     Sämre uppdatering av en blogg än så här, kan man knappast ha.....jag vet! Men nu kommer en liten glimt ur mitt liv.   Nya jobbet är toppen! Jag sitter aldrig vid datorn på fritiden längre. Jag har inte lärt mig blogga via mobilen. En ...

     Hade en riktigt fin julafton med Mannen och avkommorna. vi firade hemma - själva. Visst lite trist att ingen kom hit, och vi hade ingen möjlighet att åka någonstans, eftersom Mannen gick av jobbet 07.00 julaftons morgon.    Vi käkade gott, d...

   Jag är yngst - lilltjejen - i en syskonskara på tre, fast jag tycker att vi är fyra. Bonussyrran fick jag på köpet då pappa träffade sin fru, och för mig är hon faktiskt väldigt mycket syrra.    Vi är bara tjejer; jag är 36 år, T fyller 41 på lö...

    Herrejösses så intressant för er att veta.....   Cerise-rosa raggsockor, jeans, svart tunika samt svart kofta. När jag gick ut adderade jag följande: svarta vinter-walkingpuppor, svart Fjällrävenjacka, svart/vit-randig halsduk, svart möss...